Plats: En promenad längs Haga Nygata.
Tid: Cirka 15 minuter.
    Vi slogs genast av Hagas proportioner.
    Alla byggnader är små. När jag går nerför de stenbeklädda gatorna känner jag mig som om jag vore på en annorlunda plats - också spårvagnarna verkar vara långt borta, med respekt för denna egna värld. Här breder historia ut sig, denna plats är anti- Nordstan.
    Vägarnas gatstenar stärker gångtrafikanternas rätt att ströva, titta och lyssna.
    Som besökare undrar vi över det liv som passerat här. Hur såg livet ut för de människor som levde här för länge sedan? Att se byggnader så väl bevarade påminner oss också om historiens estetiska aspekter. Helt säkert var här inte alltid så rent då som nu. Jag tror att det då var ett levande kvarter med en arbetarbefolkning.
    För mig är det intressant att dessa som det verkar gamla gator uppvisar ett horisontellt och vertikalt rutmönster med korsningar i räta vinklar. Mycket av staden tycks ha planerats på ett organiserat sätt, eller kanske byggts om så.
    Det här är en annan del av staden där effekterna av skuggor och ljus är dramatiska och utgör en del av människornas livsrum. Sent på dagen tycks några gator för evigt kastade in i de dunkla skuggorna, medan solen hänvisats till gårdarna på insidan.
    Det är intressant att observera hur olika delar av staden blir social samlingsplats vid olika tidpunkter och attraherar olika typer av människor. Efter att ha besökt Haga en sen och solig eftermiddag då det var fullt av folk, blev jag förvånad att se hur tyst det är på mornarna och under senare delen av kvällen.
    Det finns i staden märkbara skillnader mellan platser där spårvagnarna går och de platser där spårvagnarna inte är. Skillnaden beror inte bara på ljudet och spänningen, spårvagns- ledningarna i luften och skenorna på marken. Jag ser kontrasten mellan den offentliga funktionen av en plats som man passerar och det dagliga livets privata koder.
    Haga är lätt att betrakta som ett mål, en bestämmelse, en destination. Jag tror att en del av det beror på en känsla av gemenskap. Även om det bara är en känsla så är denna känsla grunden för behovet att sluta sig samman, att stärka känslan av att tillhöra staden, att bli påmind om staden själv. Och det är denna känsla som ligger bakom dessa dagliga ritualer av att komma och att gå.